Detta är endel av mitt lovtal som jag skrev i trean.

Den 3 november 1984 föddes min storasyster Emma och två år senare, den 3 augusti 1986 tittade min bror Emil ut för första gången.

Idag 28 år senare så har mamma och pappa hunnit fått ett barn till, en flicka. Den flickan det var jag. En syskonskara på tre där kärlek, lek och bus har vart oändlig och en vanlig dag i vardagen. En trygg uppväxt, med många människor runt om oss, många intryck och många viktiga minnen. En ståpunkt och grund av världsklass.

Vi växte upp, fick olika intressen, hittande andra sätt och ställen till att uttrycka oss på. Min syster Emma fick en pojkvän vars namn är Christian och min bror Emil spelade både fotboll och handboll. De bådas intressen var utanför huset och med en åldersskillnad på 8-6 år så förstår jag att jag inte var lika aktuell att leka och umgås med då som jag är nu.

När min syster var 10 år åkte hon och mamma runt i vårt avlånga land efter ett svar på varför hon hade så otroligt ont i kroppen. Ett år senare konstaterade man att hon hade reumatism.
Med allvarliga höft och ledproblem så befann sig Emma väldigt mycket hemma, men var alltid tillsammans med sin pojkvän. Där hon var var han och vice versa. Han är en fantastisk kille och det tyckte jag redan då. Han är det bästa som hänt henne och idag är han som min bror, de är fortfarande tillsammans. 

Min bror spelade som sagt två sporter, fotboll och handboll. Efter ganska så många år i fotbollen så slutade Emil och valde istället att satsa helhjärtat på handbollen. 
: Springa efter en klistrigboll, byta om i ett omklädningsrum som luktar svett, träffa samma människor varje dag och utöva samma sak varje gång.

Egentligen kanske jag skulle ha skrivit ett lovtal om handbollen, men det hade vart en alldeles för enkel uppgift. Nu skriver jag om det absolut viktigaste som finns i mitt liv, mina syskon. I och med denna uppgift så har jag fått anstränga mig för att få ner känslor till ord. Ett mer brett spektrum för livet och för historien bakom det som är nu.

När jag var 13 år började jag och Emil som då var 19år att förstå varandra på en helt ny nivå, jag hade mognat mer och kanske likaså han. Vi fann varandra i bland annat genom handbollen, många dagar och sena kvällar gick åt till att spela handboll i källaren eller i hallen på övervåningen. Många timmar spenderades framför vårt Nintendo och om man ändå kunde plussa ihop alla timmar som vi dansat till Björn Rosenströms låt - sockerplast, medans vi spelat stress . Vi hängde i sporthallen tillsammans, umgicks med varandras vänner och så otroligt mycket mer, men det som vi har som den största gemensamma faktorn är handbollen. Vilket också blev anledningen till varför han flyttade hemifrån och ifrån staden direkt efter studenten, han hamnade i Göteborg där han är än idag och fortfarande spelar just handboll.  Han var min bästa vän.

När jag var 9 år ramlade jag ned för en klätterställning och några månader efter det kunde jag liksom min syster säga att jag hade reumatism. Jag hade min familj, jag hade handbollen, jag hade mina vänner, men nu hade jag också ständig värk. När jag skulle börja 7an på stålfors hamnade jag i en ny klass, i en handbollsklass. Jag har haft turen att ha personer och människor runt om mig som alltid trott på mig, ställt upp för mig och hjälpt mig när jag har behövt och velat det, men ett bakslag är alltid ett bakslag. När jag var 15 år och gick i 8an hade mina läkare hittat en till sjukdom som satt i min rygg. För mig blev det här ett väldigt hårt bakslag, jag kände mig väldigt ensam.

Det var vid den här tidpunkten som Emmas och min relation öppnade sig och gick från att vara näst intill obefintlig till faktiskt vara syskon. Det stödet som hon gav mig och dem klapparna på axeln betydde 100 gånger mer just för att dem var ifrån henne. Hon vet hur det är att ha ont, att vara deprimerad, hon vet hur det är att gå ifrån att vara glad ena dagen till att vilja försvinna nästa. Nu hade jag någon att bolla mina tankar med, någon som kunde förstå min vardag och min besvikelse över livet.

Idag är jag 19 år gammal och kan med handen på hjärtat säga att om inte Emma och Emil vart där för mig så hade jag inte stått här idag. Jag kan omöjligt gå igenom det här ensam och jag vet att jag inte behöver göra det. Att de dagar som mina ben inte vill bära mig veta att det finns två soldater vid min sida som låter mig resa på mig i min takt. Som låter mig vara dålig, låter mig vara sur och vresig, men som alltid hjälper mig att se något annat än ärren som blir kvar efter fallen och som får mig att le dem där omöjliga leendena och skratta de där genuina skratten som gör att allting annat känns oviktigt. Med dem känner jag mig lycklig. Jag känner mig starkare än någonsin i deras sällskap.  
Tack för alla de gånger som ni har räddat mig.
Ni är det bästa som hänt mig.