But you can't fix what you can't see It's the soul that needs the surgery

Året som gått, från och med Maj 2013. Vet inte alls hur jag ska kunna sätta ord på den här tiden, hösten och sommaren. Det är verkligen tomt, men i ord så är jag tacksam för alla skratt som sommaren gav, saker som fick mig att tänka på annat om så bara för 5 sekunder.
Tacksam för att jag fick fly till Smålands skogar och till min absolut bästa vän. Hon och jag umgicks nästan hela sommaren, inte många dagar vi var åtskillda. Jag är tacksam för att du grät när jag grät, stod ut med mitt svängiga humör, även för mina gråtattacker samt för alla genuina skrattanfall.
När det kändes som att jag aldrig igen skulle dra på smilebanden, det var tufft. Att vara ännu mer stängd än vad jag i vanliga fall är. Hörde många gånger mina nära vänner säga till mig " du har alltid vart väldigt svår att öppna, men nu är du helt sluten" eller "du är en sten".
 
Jag vet, jag vet, men det är svårt att tala om något som är jobbigt, och istället för att antagligen börja gråta, så säger jag hellre ingenting. Är inte ett fan av att gråta om det inte är till filmer och böcker, passar alltid på att gråta lite extra då. En rensning av det som ligger inne i kroppen. Folk behöver ju faktiskt inte få reda på hur trasig jag är. Ordet trasig är inte ett ord jag valt själv bör påpekas, första gången någon sa så om mig var det min dåvarande kurator. Tror faktiskt att jag blev lite mer hel utav att bara höra henne säga det. För jag är inte trasig, jag är bara väldigt komplicerad när det handlar om mitt inre. 

:)




RSS 2.0